Kvällens föreläsning.
Föll för det första exemplet med den tomma plinten i centrum av London.
Londonborna verkar mycket intresserade av konst i sin stad.
Kom att tänka på när London och Paris byggdes om (till en viss del) för några 100 år sedan.

I Paris revs åtskilliga kvarter för att ge plats till nya räta och långa gator, avenyer. Tänker då osökt på Avenyn, vilken skulle skapa ett imposant intryck på 1800-talet, enligt politiker och köpmän.
I London bildades små områden i staden, torg, som tjänade som mittpunkt/mötesplats,
här revs inte hela kvarter utan det växte små städer i staden. Två olika sätt att förhålla sig.

Kvinnan som porträtterades på plinten,
var i relation till Venus av Milo, en gammal fruktbaretssymbol.
Verket var så himla bra därför att det visade symboliskt
på vår utveckling som styrs av vad;
köpmän/köpkvinnor,
transnationella företag,
lobbying
kultur,
det ideala sociala samhället, etc.
tolka det utifrån ögon och känsla förståelse erfarenhet mm.

Jag tror att vårt slit -och slängsamhälle,
vårt alltför stora producerande av koldioxid
som inte längre hinner tas hand om av naturen
nu har nått över 50-års strecket och är på väg mot 100 års-strecket.
Som den folkmålade bonaden över en människas åldrar.

Skulpturen är ett viktigt inlägg som jag ser det,
och det behövs så många fler inlägg för en annan balans.

musik och konst

Ett intressant och lagom provocerande samtal med de båda konstnärerna och publiken.
En kommentar var att; om verket hade ställts ut i t ex Kina hur hade det tagits emot. Kanske andra länder är långt före oss i att skapa eller knäcka föreställningar? Jag tycker personligen mycket om Lars Vilks provocerande och uppfriskande sätt att diskutera. Med i diskussionen var även konsthallens intendent Pontus Hammarén, som nu ska flytta till Borås Konsthall enl. lokaltidningen. Jag tyckte att de båda herrarna ibland tog till kroppspråk och
freudianskafelsägningskommentarer när Elin W blev för självständig. (mycket peronligt upplevt förståss).

Såg föreställningen Falstaff på Artisten, opera- och musikelever från Artisten det kommer nya människor som tänker fortsätta att arbeta på ett kulturellt vis, än är inte timmen slagen för kulturen och konsten.
Länge leve den spontana livskraften, och hyllandet av den.

samtal Elin Wikström Lars Vilks och Artisten opera- och musikstuderanden

Ett intressant och lagom provocerande samtal med de båda konstnärerna och publiken.
En kommentar var att; om verket hade ställts ut i t ex Kina hur hade det tagits emot.
Kanske andra länder är långt före oss i att skapa eller knäcka föreställningar?


Jag tycker personligen mycket om Lars Vilks provocerande och

uppfriskande sätt att diskutera.

Med i diskussionen var även konsthallens intendent

Pontus Hammarén, som nu ska flytta till Borås Konsthall enl. lokaltidningen.

Jag tyckte att de båda herrarna ibland tog till

kroppspråk och freudianskafelsägningskommentarer när Elin W

blev för självständig. (mycket peronligt upplevt förståss).



Såg föreställningen Falstaff på Artisten, opera- och musikelever från Artisten

det kommer nya människor som tänker fortsätta att arbeta på ett kulturellt vis,

än är inte timmen slagen för kulturen och konsten.

Länge leve den spontana livskraften, och hyllandet av den.

sammelsurium

Ligger i sängen och tänker på att jag måste
försöka skriva på bloggen mycket mer.
Jag har nästan glömt hur man skriver dagbok varje dag,
ibland har jag skrivit ner händelser som jag inte vill glömma,
då är skrivandet en bra minneshjälp.
Jag tänkte på vår grupp, en del skriver mycket och mycket bra dessutom,
det är intressant att läsa och även inspirerande.
Några skriver mindre och sällan kanske tillhör jag något mitt emellan.

En uppgift vi har är att producera en blogg, dvs. en sorts dagbok om vårt eget skapande och tänk.
Det känns ovant att skriva dagbok och jag glömmer ofta till sista stund,
kanske för att skriva på bloggen inte är mitt vanliga sätt att uttrycka mig.
Undrar om det är lite motstånd även hos andra i gruppen.
Gruppen som är tillfälligt hopsatt av, samtidskonstintresserade personer,
i form av lärare och konstnärer samt fotografer träffas en gång i veckan vi lyssnar,
pratar och ser på utställningar.

I mitt arbete i skolan tycker jag att gruppen är oerhört viktig.
Då jag läste pedagogik på lärarhögskolan ute i Mölndal
var en stor del av kursinnehållet kopplat till gruppdynamik.
I förra kursen, samtidskonsten I, var vi indelade i grupper
och en naturlig grupp blev mina kollegor på gymnasieprogrammet.
Nu har jag inte någon sådan naturlig grupp, men jag träffar lärare som jag
känner sedan tidigare och det är ett viktigt stöd för mig.
Några bloggar känns viktiga för mig.

Mitt arbete kommer, att handla om självförtroende och självkänsla.
Enligt min uppfattning en viktig kunskap hos alla människor
och levande varelser för den delen.

Jag umgås dagligen med elever i åldrarna 16-21.
Ibland är det självsäkra och trygga elever ibland blyga och osäkra,
ibland tysta med ganska god självkännedom,
elever som inte vet vilken sal eller vilket ämne som gäller,
elever som inte fungerar socialt i en grupp överhuvudtaget.
Alltså det finns alla sorters beteenden och styrkor.

Det är som med bilder jag behöver göra en sammanfattning av
självförtroendet och självkänslan, i bild på samma sätt som jag sammanfattar
ett stort sammelsurium av tankar i text.

I torsdags hade jag min sista lektion med den grupp som jag ville jobba med resultatet blev tyvärr klent,
jag har fått ett svar, ett mycket välformulerat svar dessutom.
Men grejen var att jag inte hunnit färdigt med frågorna och lämnade därför ut
ett antal tankar om självkänsla till eleverna,
de blev tvungna att läsa tre A4 sidor innan de svarade
vilket bidrog till svårigheten att svara.
Dessutom ville de slutföra sina för dagen påbörjade arbeten
vilka fortfarande var betygsgrundande detta stod därför högre på genomförandeskalan.
Ovanpå allt bjöd jag på glass, saft och liten kaka
vilket åstadkom en sockerchock som i sin tur
utmynnade i ett gemensamt sångframträdande av några elever med
fladdrande hår på artisterna åstadkommet av en hårtork.

Måste bara säga att Microsoft Word har underliga funktioner, den äter text... den äter upp mina bokstäver
så fort jag vill ändra något!!!!!

Om någon orkat läsa så här långt skall jag nu delvis redogöra för hur jag tänker genomföra mitt ”värk”.

Jag tycker om att texta, en sorts kalligrafi, jag tycker också om att arbeta med bild
och eftersom det hela ska byggas av ord så blir
orden självförtroende och självkännedom mitt innehåll.

Jag vill försöka i text att visa på känslor vilket jag gör med oformliga,
förändrade bokstäver. Materialet kan vara papper/ tyg etc. eller film.
Jag vill gärna lära mig Premiär, ett redigeringsprogram för film.
Detta kan ta tid och jag vet ännu inte hur resultatet ska se ut,
då vore det ju ingen process, eller...
i så fall vore det ju en metod. Tja…

ang KIL

KIL är intressant eftersom den visar på möjligheten att jobba tillsammmans med ett kärnämne. Idag vill Björklund, s.k. skolminister, ta bort ESV (estetisk verksamhet från schemat på gymnasiet), jag har inte lyckats finna någon förklaring till den ändringen inte så bra med tanke på hjärnans funktioner, och den forskning som finns idag. Vilka elever skall utveckla och känna igen sig i området bildkultur, musikkultur och danskultur etc... om man inte har fått vandra i den världen innan vuxentiden.

bloggar

Så många olika sätt att hantera uppgiften, det är roligt att läsa var och ens blogg, och tidskrävande att följa andras bloggar. När jag kommenterar andras blogginlägg så sakta så framkallas även min ännu så länge slumrande idé. Har lyssnat på riksdagsdebatten, Jan Guillous samtal med en socialdemokrat, lyssnat på elever, på olika personer som har mer eller mindre bra självförtroende, till P1 med Teppas etc..
Vad ska jag göra med eleverna tiden är så kort, kanske kan jag ge dem en skriven lapp med frågor som de kan fylla i eller skippa idén. Just nu är jag i strukturen och försöker hitta plattform för arbetet.

självförtroende/självkänsla

Självförtroende och självkänsla har undersökts åtskilliga gånger, ändå finns det säkert en del kvar att utforska. Åtminstone hoppas jag det. Om jag tänker på min egen självkänsla och mitt eget självförtroende vet jag att det finns mer att veta.

Igår var jag på verkstan och tryckte bilder från fotografiska plåtar, det är intressant att se hur ett byte av färg kan förändra en bilds atmosfär.(bilden bredvid har en polsk konstnär gjort, jag har gjort lite tillägg).

18.00 var det vernissage på Ålgårdens Galleri i Borås. Konstnären hade forskat om den svenska tovade matten. Hon hade bland annat studerat gamla vikingamattfragment, som visar gamla symboler vilka finns i människors historia.

Eftersom jag har kommit att bli intresserad av historia så var det med stort intresse jag noggrant läste igenom texten skriven av en finsk professor, expert på den tovade mattan, samt en pionjärgärning gjord av en kvinna, med efternamnet Odner, hon gav hela sitt liv till forskningen och upptäckande av den tovade mattan. Vid 70-års ålder försvann hon under en forskningsresa hon gjorde tillsammans med en väninna, hon hade då misstänkt att den tovade mattan inte hade sitt ursprung i Sverige och Finland, därav resan i så pass hög ålder. Mattorna som var tovade mätte ca 1-6 m, stora vackra tovade mattor med gamla ornament och symboler. Konstnären hade själv kardat och färgat garnet utom viss gråa toner.

Jag fick en möjlighet att träffa och tala med konstnärinnan och hon berättade om sin forskning.

Hon höll även på med ett serieprojekt tillsammans med någon person.

Så tittade hon på mig och sade ”den finska professorn och Odner finns inte,

den tovade mattan har aldrig hittats i svenska vikingalämningar,

jag har fyllt i en del av historien som inte har funnits,

det är ett tomt utrymme som jag har fyllt med den tovade mattan”.

Jag blev häpen, vilken härlig och rolig blåsning, så urbra gjort!!

Hur sällan/ofta kontrolleras källor i media.

Jag vet inte hur denna upplevelse kan relateras till mitt självförtroende/självkänsla.

Jag vet däremot att humor och distans och proportioner har med den att göra.
Eleverna kan ev. samarbeta i ett projekt med mig trots att tiden är knapp.

Conny Karlssons installation, hans video om Candy Darling och Andy Candy, på Galleri 54.

Besöket var mycket givande för mig, det krävs Connys pedagogiska förklarande intention för att ge den en förankring, men då växer den långt utanför den vita kuben.

Det är kul med olika stilar, både de som har en funktion och de som enbart är dekorativa.

William Morris (engelsk, prerafaelit (?) och art- and craftsrörelsen) lär ha sagt att det som var både funktionellt och dekorativt var det ultimata. Det kan vara svårt att veta vad någon tycker är både och så att säga.
Jag får en känsla av att alla tycker ungefär likadant samtidigt och byter smakriktning ungefär samtidigt.

Undrar över symboler och material, hantverk och industriell design.

Vad har detta med självförtroende och självkänsla att göra? Kanske har det något med vårt gruppbeteende att gör och vår rädsla för att avvika att ramla ur gemenskapen eller sällskapet. Grupper har stor betydelse i skolan, det är i alla fall min erfarenhet.