angående projektet, vilket material och vilken form ska uttrycka självförtroende.
Karin skrev i din blogg att du vill jobba med bilder så vill jag också,
kanske inte så mycket skrivande, men det verkar svårt
för jag måste ju formulera mina idéer
tisdag 23 mars 2010
Kvällens föreläsning.
Föll för det första exemplet med den tomma plinten i centrum av London.
Londonborna verkar mycket intresserade av konst i sin stad.
Kom att tänka på när London och Paris byggdes om (till en viss del) för några 100 år sedan.
I Paris revs åtskilliga kvarter för att ge plats till nya räta och långa gator, avenyer. Tänker då osökt på Avenyn, vilken skulle skapa ett imposant intryck på 1800-talet, enligt politiker och köpmän.
I London bildades små områden i staden, torg, som tjänade som mittpunkt/mötesplats,
här revs inte hela kvarter utan det växte små städer i staden. Två olika sätt att förhålla sig.
Kvinnan som porträtterades på plinten,
var i relation till Venus av Milo, en gammal fruktbaretssymbol.
Verket var så himla bra därför att det visade symboliskt
på vår utveckling som styrs av vad;
köpmän/köpkvinnor,
transnationella företag,
lobbying
kultur,
det ideala sociala samhället, etc.
tolka det utifrån ögon och känsla förståelse erfarenhet mm.
Jag tror att vårt slit -och slängsamhälle,
vårt alltför stora producerande av koldioxid
som inte längre hinner tas hand om av naturen
nu har nått över 50-års strecket och är på väg mot 100 års-strecket.
Som den folkmålade bonaden över en människas åldrar.
Skulpturen är ett viktigt inlägg som jag ser det,
och det behövs så många fler inlägg för en annan balans.
Föll för det första exemplet med den tomma plinten i centrum av London.
Londonborna verkar mycket intresserade av konst i sin stad.
Kom att tänka på när London och Paris byggdes om (till en viss del) för några 100 år sedan.
I Paris revs åtskilliga kvarter för att ge plats till nya räta och långa gator, avenyer. Tänker då osökt på Avenyn, vilken skulle skapa ett imposant intryck på 1800-talet, enligt politiker och köpmän.
I London bildades små områden i staden, torg, som tjänade som mittpunkt/mötesplats,
här revs inte hela kvarter utan det växte små städer i staden. Två olika sätt att förhålla sig.
Kvinnan som porträtterades på plinten,
var i relation till Venus av Milo, en gammal fruktbaretssymbol.
Verket var så himla bra därför att det visade symboliskt
på vår utveckling som styrs av vad;
köpmän/köpkvinnor,
transnationella företag,
lobbying
kultur,
det ideala sociala samhället, etc.
tolka det utifrån ögon och känsla förståelse erfarenhet mm.
Jag tror att vårt slit -och slängsamhälle,
vårt alltför stora producerande av koldioxid
som inte längre hinner tas hand om av naturen
nu har nått över 50-års strecket och är på väg mot 100 års-strecket.
Som den folkmålade bonaden över en människas åldrar.
Skulpturen är ett viktigt inlägg som jag ser det,
och det behövs så många fler inlägg för en annan balans.
lördag 13 mars 2010
musik och konst
Ett intressant och lagom provocerande samtal med de båda konstnärerna och publiken.
En kommentar var att; om verket hade ställts ut i t ex Kina hur hade det tagits emot. Kanske andra länder är långt före oss i att skapa eller knäcka föreställningar? Jag tycker personligen mycket om Lars Vilks provocerande och uppfriskande sätt att diskutera. Med i diskussionen var även konsthallens intendent Pontus Hammarén, som nu ska flytta till Borås Konsthall enl. lokaltidningen. Jag tyckte att de båda herrarna ibland tog till kroppspråk och
freudianskafelsägningskommentarer när Elin W blev för självständig. (mycket peronligt upplevt förståss).
Såg föreställningen Falstaff på Artisten, opera- och musikelever från Artisten det kommer nya människor som tänker fortsätta att arbeta på ett kulturellt vis, än är inte timmen slagen för kulturen och konsten.
Länge leve den spontana livskraften, och hyllandet av den.
En kommentar var att; om verket hade ställts ut i t ex Kina hur hade det tagits emot. Kanske andra länder är långt före oss i att skapa eller knäcka föreställningar? Jag tycker personligen mycket om Lars Vilks provocerande och uppfriskande sätt att diskutera. Med i diskussionen var även konsthallens intendent Pontus Hammarén, som nu ska flytta till Borås Konsthall enl. lokaltidningen. Jag tyckte att de båda herrarna ibland tog till kroppspråk och
freudianskafelsägningskommentarer när Elin W blev för självständig. (mycket peronligt upplevt förståss).
Såg föreställningen Falstaff på Artisten, opera- och musikelever från Artisten det kommer nya människor som tänker fortsätta att arbeta på ett kulturellt vis, än är inte timmen slagen för kulturen och konsten.
Länge leve den spontana livskraften, och hyllandet av den.
samtal Elin Wikström Lars Vilks och Artisten opera- och musikstuderanden
Ett intressant och lagom provocerande samtal med de båda konstnärerna och publiken.
En kommentar var att; om verket hade ställts ut i t ex Kina hur hade det tagits emot.
Kanske andra länder är långt före oss i att skapa eller knäcka föreställningar?
Jag tycker personligen mycket om Lars Vilks provocerande och
uppfriskande sätt att diskutera.
Med i diskussionen var även konsthallens intendent
Pontus Hammarén, som nu ska flytta till Borås Konsthall enl. lokaltidningen.
Jag tyckte att de båda herrarna ibland tog till
kroppspråk och freudianskafelsägningskommentarer när Elin W
blev för självständig. (mycket peronligt upplevt förståss).
Såg föreställningen Falstaff på Artisten, opera- och musikelever från Artisten
det kommer nya människor som tänker fortsätta att arbeta på ett kulturellt vis,
än är inte timmen slagen för kulturen och konsten.
Länge leve den spontana livskraften, och hyllandet av den.
En kommentar var att; om verket hade ställts ut i t ex Kina hur hade det tagits emot.
Kanske andra länder är långt före oss i att skapa eller knäcka föreställningar?
Jag tycker personligen mycket om Lars Vilks provocerande och
uppfriskande sätt att diskutera.
Med i diskussionen var även konsthallens intendent
Pontus Hammarén, som nu ska flytta till Borås Konsthall enl. lokaltidningen.
Jag tyckte att de båda herrarna ibland tog till
kroppspråk och freudianskafelsägningskommentarer när Elin W
blev för självständig. (mycket peronligt upplevt förståss).
Såg föreställningen Falstaff på Artisten, opera- och musikelever från Artisten
det kommer nya människor som tänker fortsätta att arbeta på ett kulturellt vis,
än är inte timmen slagen för kulturen och konsten.
Länge leve den spontana livskraften, och hyllandet av den.
fredag 12 mars 2010
sammelsurium
Ligger i sängen och tänker på att jag måste
försöka skriva på bloggen mycket mer.
Jag har nästan glömt hur man skriver dagbok varje dag,
ibland har jag skrivit ner händelser som jag inte vill glömma,
då är skrivandet en bra minneshjälp.
Jag tänkte på vår grupp, en del skriver mycket och mycket bra dessutom,
det är intressant att läsa och även inspirerande.
Några skriver mindre och sällan kanske tillhör jag något mitt emellan.
En uppgift vi har är att producera en blogg, dvs. en sorts dagbok om vårt eget skapande och tänk.
Det känns ovant att skriva dagbok och jag glömmer ofta till sista stund,
kanske för att skriva på bloggen inte är mitt vanliga sätt att uttrycka mig.
Undrar om det är lite motstånd även hos andra i gruppen.
Gruppen som är tillfälligt hopsatt av, samtidskonstintresserade personer,
i form av lärare och konstnärer samt fotografer träffas en gång i veckan vi lyssnar,
pratar och ser på utställningar.
I mitt arbete i skolan tycker jag att gruppen är oerhört viktig.
Då jag läste pedagogik på lärarhögskolan ute i Mölndal
var en stor del av kursinnehållet kopplat till gruppdynamik.
I förra kursen, samtidskonsten I, var vi indelade i grupper
och en naturlig grupp blev mina kollegor på gymnasieprogrammet.
Nu har jag inte någon sådan naturlig grupp, men jag träffar lärare som jag
känner sedan tidigare och det är ett viktigt stöd för mig.
Några bloggar känns viktiga för mig.
Mitt arbete kommer, att handla om självförtroende och självkänsla.
Enligt min uppfattning en viktig kunskap hos alla människor
och levande varelser för den delen.
Jag umgås dagligen med elever i åldrarna 16-21.
Ibland är det självsäkra och trygga elever ibland blyga och osäkra,
ibland tysta med ganska god självkännedom,
elever som inte vet vilken sal eller vilket ämne som gäller,
elever som inte fungerar socialt i en grupp överhuvudtaget.
Alltså det finns alla sorters beteenden och styrkor.
Det är som med bilder jag behöver göra en sammanfattning av
självförtroendet och självkänslan, i bild på samma sätt som jag sammanfattar
ett stort sammelsurium av tankar i text.
I torsdags hade jag min sista lektion med den grupp som jag ville jobba med resultatet blev tyvärr klent,
jag har fått ett svar, ett mycket välformulerat svar dessutom.
Men grejen var att jag inte hunnit färdigt med frågorna och lämnade därför ut
ett antal tankar om självkänsla till eleverna,
de blev tvungna att läsa tre A4 sidor innan de svarade
vilket bidrog till svårigheten att svara.
Dessutom ville de slutföra sina för dagen påbörjade arbeten
vilka fortfarande var betygsgrundande detta stod därför högre på genomförandeskalan.
Ovanpå allt bjöd jag på glass, saft och liten kaka
vilket åstadkom en sockerchock som i sin tur
utmynnade i ett gemensamt sångframträdande av några elever med
fladdrande hår på artisterna åstadkommet av en hårtork.
Måste bara säga att Microsoft Word har underliga funktioner, den äter text... den äter upp mina bokstäver
så fort jag vill ändra något!!!!!
Om någon orkat läsa så här långt skall jag nu delvis redogöra för hur jag tänker genomföra mitt ”värk”.
Jag tycker om att texta, en sorts kalligrafi, jag tycker också om att arbeta med bild
och eftersom det hela ska byggas av ord så blir
orden självförtroende och självkännedom mitt innehåll.
Jag vill försöka i text att visa på känslor vilket jag gör med oformliga,
förändrade bokstäver. Materialet kan vara papper/ tyg etc. eller film.
Jag vill gärna lära mig Premiär, ett redigeringsprogram för film.
Detta kan ta tid och jag vet ännu inte hur resultatet ska se ut,
då vore det ju ingen process, eller...
i så fall vore det ju en metod. Tja…
försöka skriva på bloggen mycket mer.
Jag har nästan glömt hur man skriver dagbok varje dag,
ibland har jag skrivit ner händelser som jag inte vill glömma,
då är skrivandet en bra minneshjälp.
Jag tänkte på vår grupp, en del skriver mycket och mycket bra dessutom,
det är intressant att läsa och även inspirerande.
Några skriver mindre och sällan kanske tillhör jag något mitt emellan.
En uppgift vi har är att producera en blogg, dvs. en sorts dagbok om vårt eget skapande och tänk.
Det känns ovant att skriva dagbok och jag glömmer ofta till sista stund,
kanske för att skriva på bloggen inte är mitt vanliga sätt att uttrycka mig.
Undrar om det är lite motstånd även hos andra i gruppen.
Gruppen som är tillfälligt hopsatt av, samtidskonstintresserade personer,
i form av lärare och konstnärer samt fotografer träffas en gång i veckan vi lyssnar,
pratar och ser på utställningar.
I mitt arbete i skolan tycker jag att gruppen är oerhört viktig.
Då jag läste pedagogik på lärarhögskolan ute i Mölndal
var en stor del av kursinnehållet kopplat till gruppdynamik.
I förra kursen, samtidskonsten I, var vi indelade i grupper
och en naturlig grupp blev mina kollegor på gymnasieprogrammet.
Nu har jag inte någon sådan naturlig grupp, men jag träffar lärare som jag
känner sedan tidigare och det är ett viktigt stöd för mig.
Några bloggar känns viktiga för mig.
Mitt arbete kommer, att handla om självförtroende och självkänsla.
Enligt min uppfattning en viktig kunskap hos alla människor
och levande varelser för den delen.
Jag umgås dagligen med elever i åldrarna 16-21.
Ibland är det självsäkra och trygga elever ibland blyga och osäkra,
ibland tysta med ganska god självkännedom,
elever som inte vet vilken sal eller vilket ämne som gäller,
elever som inte fungerar socialt i en grupp överhuvudtaget.
Alltså det finns alla sorters beteenden och styrkor.
Det är som med bilder jag behöver göra en sammanfattning av
självförtroendet och självkänslan, i bild på samma sätt som jag sammanfattar
ett stort sammelsurium av tankar i text.
I torsdags hade jag min sista lektion med den grupp som jag ville jobba med resultatet blev tyvärr klent,
jag har fått ett svar, ett mycket välformulerat svar dessutom.
Men grejen var att jag inte hunnit färdigt med frågorna och lämnade därför ut
ett antal tankar om självkänsla till eleverna,
de blev tvungna att läsa tre A4 sidor innan de svarade
vilket bidrog till svårigheten att svara.
Dessutom ville de slutföra sina för dagen påbörjade arbeten
vilka fortfarande var betygsgrundande detta stod därför högre på genomförandeskalan.
Ovanpå allt bjöd jag på glass, saft och liten kaka
vilket åstadkom en sockerchock som i sin tur
utmynnade i ett gemensamt sångframträdande av några elever med
fladdrande hår på artisterna åstadkommet av en hårtork.
Måste bara säga att Microsoft Word har underliga funktioner, den äter text... den äter upp mina bokstäver
så fort jag vill ändra något!!!!!
Om någon orkat läsa så här långt skall jag nu delvis redogöra för hur jag tänker genomföra mitt ”värk”.
Jag tycker om att texta, en sorts kalligrafi, jag tycker också om att arbeta med bild
och eftersom det hela ska byggas av ord så blir
orden självförtroende och självkännedom mitt innehåll.
Jag vill försöka i text att visa på känslor vilket jag gör med oformliga,
förändrade bokstäver. Materialet kan vara papper/ tyg etc. eller film.
Jag vill gärna lära mig Premiär, ett redigeringsprogram för film.
Detta kan ta tid och jag vet ännu inte hur resultatet ska se ut,
då vore det ju ingen process, eller...
i så fall vore det ju en metod. Tja…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
